Ryttare Johan Hollsten

enl Brunfloboken, 1624 av Matts Ling
noteras Åbo 1702 i Odensala nr 4 Simon Svenssson 2.5 t. brukas av Johan Jonsson
här noteras också Åbo 1683 är Simon Svensson samt hans bror Jöns Svensson samt att dessa är barn till Sven Simonsson som finns noterad som åbo 1623

NORRLANDS ARTILLERI 1644
Kriget mellan Sverige och Danmark-Norge bröt ut 1643, samtidigt som Sverige var i krig i Tyskland, det ”trettioåriga kriget”.
Den svenska krigsplanen gick ut på att en här skulle rycka in i Holstein och en i Skåne, de två härarna skulle sedan mötas på de danska öarna. I Värmland förbereddes försvar av gränsen och mot Jämtland och Härjedalen invasion. I december 1643 inföll Lennart Torstensson i Holstein och intog snart hela Jylland. I Skåne inföll den 14/2-1644 en annan här under Gustaf Horn och besatte större delen av detta landskap.
Den för Jämtlands erövring avsedda hären började bli klar på papperet i december 1643. Krigsrådet Henrik Fleming blev chef med överste Hans Strijk som närmaste man. Såsom trupp beordrades den 13 januari 1644 fjorton kompanier Hälsingar och Västerbottningar, varje kompani om 150 man, d.v.s. 2100 man. Ur Stockholms artilleriet organiserades samtidigt ett för denna här avsett artilleriförband om 4 svåra 3-pundsregementsstycken. Befäl och en del personal togs ur Stockholmsartilleriet, under det att en del nyvärvades, ty den 13 januari 1644
”blef på hans (Flemings) begäran belofvat, att trumman måtte här i Staden till värfvande af någre artollerikarlar röras”.
Den 20 januari 1644 resolverades ”att 4 eller 6 stycker samt medh något kruth och lodh skulle afskickas till Giäfle, att kunna hemptas dädan till desseinen i Jemptlandh”. Den här berörda tanken att utöka artilleriet fullföljdes av krigskollegium den 13 februari, som då beslöt en utökning med ytterligare 4 lätta 3-punds stycken jämte konstaplar, lärkonstaplar och hantlangare m.fl.
”Såsom till Norlanden med Krigs-Rådet Wälborne Hindrick Fleming är ännu förordnat fyra lätte Regementz-Stycken till de förre fyra Swåre 3-Pundige, alltså måste man nödwändigt der till deputera någre flere Personer, än tillförende woro, så frampt de elliest skola kunna giöra Cronan någon tienst. Kunne fördenskuldh medh de Penninger, som der till Uthgifne ähre, intet Uthkomma, effter som j godhe Herrer aff innelyckte lista, täckes förmärkia, hwarföre begäre wij ---”.
Som chef för artilleriförbandet stod styckjunkaren Anders Warg med sergeanten Håkan Månsson som närmaste man. Konstaplar1 fanns till ett antal av minst 8 och bland lärkonstaplarna märks en viss, den 1 februari 1644 med fullmakt begåvad Anders Olofsson, vilken vi senare kommer att möta.
Vilka de övriga var är ej känt, men förbandet torde ha räknat omkring 100 man , eftersom ett ”styckes” befäl, servis och ammunitionsmanskap och kuskar uppgick till omkring 10 man. Hästarnas antal torde ha varit omkring 40.
Förbandet materiel utgjordes av:
4 st 3-punds svåra metallstycken på 2 st 12-punds och 2 st 2-punds lådor (lavetter)

4 st 3-punds lätta regementsstycken på 3-punds lådor

900 st runda lod

300 st 3-punds fyllda granater

8 st laddskyfflar

8 st krutsäckar

98 st selar

28 st huvudställ

försatser med väskor samt mycken annan materiel

Anfallet sätts igång

Vinterorganisation var genomförd och den 15 februari 1644 avgick förbandet på slädar från Stockholm. Denna dag kan därför räknas som Norrlands artilleriets födelsedag, i varje fall för dess vistelse i Jämtland.
I Jämtland var vid krigsutbrottet landet förberett för försvar och i senare delen av januari 1644 fick chefen för Trondhjems regemente, Jacob Ulfeld, order att med sitt norska krigsfolk förstärkt med jämtska bönder infall och härja i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Gränsdragningen mellan Sverige och Norge var här uppe mycket ofördelaktig för Sverige. Ett norskt anfall från Jämtland österut behövde endast framföras 8 mil för nå Bottenhavet och därmed stycka Sverige i två hälfter, utan annat samband än en osäkra sjöförbindelsen.
Jämtland hade i god tid bearbetats av svensk propaganda, som lovade befrielse från det danska oket och alla upptänkliga fördelar under svensk spira, men dessa försök medförde ringa reslutat. I mitten av januari hade landshövdingen i Gävleborgs län, Ivar Nilsson, som var en vaken man, erhållit underrättelser om att vägarbeten var igång i Jämtland och att en norsk här på 6000 man låg klar för anfall mot Sverige. Regeringen, som genast underrättades härom, bagatelliserade emellertid rapporten och lovade blott att efterhand uppsända krigsmateriel m.m. Angående vägbyggena svarades, att de

”oss till äventyrs bättre komma till pass och lägenhet än lända till någon skada och nackdel”.

Fleming, som tidigare fått order att ”ha ett vakande öga på fiendens aktioner i Jemptelandh och Norige” erhöll den 17 februari 1644 order och instruktioner att intaga Jämtland, Härjedalen, Särna och Idre. Han avreste därför den 20 februari från Stockholm till Hudiksvall. Trupperna samlades efterhand till sistnämnda stad, dit Hälsinge regementes sex kompanier om tillhopa 915 man anlände den 27 februari och omedelbart fick order att avgå till Torp. Den 28 februari avgick Wargs artilleri och det av landshövding Nilsson uppsatta dragonkompaniet, 100 man, mot samma plats. Vid Njurunda tillstötte överstelöjtnant Irving med tre Västerbottens kompanier, 345 man, under det att överste Strijk med ytterligare fem kompanier, 970 man, av samma regemente kom i marsch söderut först omkring den 1 mars.
Av Fleming utsända patruller tog bl.a. prästen i Revsund, vilken visste berätta, att Ulfeld med 600 soldater och dragoner stod vid Gällö, där en skans uppkastats. Detta var den starkaste norska posteringen. Dessutom fanns vid Berg på gränsen till Hälsingland ett jämtsk kompani om 300 man, samt vid Fors på gränsen till Ångermanland ett kompani om 370 man. I Jämtland hade dessutom var femte man uttagits till soldat och dessa var som förstärkning till linjetrupperna fördelade på ovan nämnda platser samt på Frösön.
Den 7 mars bröt Fleming upp från Torp, sedan han hade skickat dragonerna i förväg. Efter en del smärre strider nåddes Gällö bro, där Fleming först intog en befäst ställning. För att få någon klarhet i Flemings styrkeförhållanden ryckte Ulfeld den 10 mars ut på Revsundssjöns is vid sydvästra stranden. Fleming svarade med att ställa upp Hälsinge regemente, dragonerna och en avdeling ur Wargs artilleri. Någon strid blev här ej av, utan om aftonen drog sig norrmännen tillbaka till sin skans. Ulfeld, som saknade artilleri, beslöt, efter vad han nu sett, att den 11 mars dra sig tillbaka till Frösön och gav samtidigt order till kompaniet vid Berg att gå tillbaka till Brunflo.
Den 12 mars ryckte Fleming fram mot Gällö skans ”utan att behöva bruka allvar med fälstyckena”, enär skansen var övergiven och förstörd. Fleming förföljde Ulfeld med dragonerna i hopp om att kunna hinna upp honom, under det att den övriga truppen följde efter med tre kompanier och en avdelning artilleri i förtruppen. Vid Brunflo kyrka stötte Fleming på en norsk postering och erfor, att den fientliga styrkan från Berg slagit läger där. I skogen öster om Bodal vid Hälle och Lunne kom det så om aftonen till en strid mellan norrmännen och Flemings förtrupp (avantgarde). Norrmännen kämpade tappert, men när Fleming lät kanonerna spela, bröts motståndet och fienden flydde ”som fårhopar”. Striden kostade 70 norrmän och 6 svenskar livet, varjämte många sårades, därav 18 svenskar. Efter striden slog Fleming läger i Brunflo för att den 13 mars uppsöka fienden vid Frösö skans. Ulfeld hade emellertid föredragit att återvända till Norge efter att först ha förstört alla större gårdar på Frösön. Fleming förlade på grund av detta sina trupper i kvarter på Rödöns stora och orörda gårdar ”att njuta ved och vatten”.
Härjedalen anslöt sig utan svärdsslag till Sverige, varjämte Särna och Idre erövrades av morakarlarna med kaplanen Daniel Buscovius i spetsen. Härmed var Flemings uppdrag slutfört.
Den 20 mars svor jämtarna Sverige trohet i närvaro av de svenska trupperna, varefter Wargs artilleri sköt svensk lösen som symbol, att landet var svenskt. Fleming fick från krigskollegium gratulationer för ”hans lyckliga process mot Jemptelandhs inkräktande under Sveriges Crona” och truppen fick en månads extra sold. I det erövrade landet stannade nu Strijk som landshövding och kommendant, medan Fleming med Hälsinge och Västerbottens regementen avgick till Stockholm. Ur de två regementena hade därvid dock uttagits och kvarlämnats 24 officerare och underofficerare samt 252 meniga. I de senares ställe instuckos uttagna jämtar i de avgående regementena. Majoren vid Västerbottens regemente Lars Persson blev den 24 maj underkommendant i Jämtland. Man påbörjade genast skansbygge i Mörsil och på Frösön och skansarna försågs under tiden med palissader. Infanteriet lades in i skansarna och artilleriet fördelades även för att kvarbliva i länet. Hur detta senare skedde är ej känt. Fleming skulle därvid ”rätta sig efter den lista, som kamrern Simon Simonsson, uppsänt, och till Stockholm återsända de andra, som ej där bliva bestådda”2 .
På Frösö skans, den sannolikt bäst bestyckade, blev den nu förut nämnde konstapeln Anders Olofsson artilleribefälhavare. Skansarna försågs med ammunition och livsmedel och befästningsarbetena pågick oavbrutet.
Vid krigets början hade alla präster och myndighetspersoner samt en massa bönder flytt till Norge. Det gällde nu att med mild hand få den erövrade provinsens befolkning att trivas som svenskar. Detta var emellertid mycket svårt oaktat svenskarnas försiktiga uppträdande. Man avfordrade bönderna endast de danska vapen, som utdelats till dem 1643 och handlade i övrigt enligt order:

”huvudintendentionen skall vara att hålla var och en uti god humör och stadig lydno emot oss och Sveriges krona”.

Norrmännen kommer tillbaka och belägrar Frösö skans

De jämtbönder, som flytt, låg hela tiden kvar som norsk besättning i fjällpassen och gjorde ibland smärre strövtåg inåt landet. Under tiden reorganiserade Ulfeld sina trupper för att återtaga Jämtland och ryckte i mitten av maj på tre kolonner över fjällgränsen med fem kompanier, 1200 man, huvudsakligen bestående av jämtar. Den 17 maj 1644 sände Strijk rapport om anfallet till Stockholm och kunde även meddela ett rykte, att den norska hären bestod av 8000 man. Någon dag härefter besatte en av Ulfelds kolonner Brunflo, medan de två andra kolonnerna gick över Åre mot Mörsils skans. Samtidigt gjorde Jämtlands bönder uppror och besatte gamla gränsen mot Sverige.
Den svenska besättningstruppen i Jämtland var vid norrmännens anfall fördelad sålunda:

I Mörsils gamla skans var den från kriget i Tyskland kände kaptenen vid Västerbottens regemente Olof Svensson kommendant. Till förfogande hade han 100 man västerbottensknektar och några kanoner med servis från det nya norrländska artilleriförbandet.

I Frösö skans låg Strijk med 250 knektar, nyss förstärkta med 100 silverbruksknektar från Piteå under kapten Hans Persson. På Frösön fanns vidare huvuddelen av Jämtlands artilleri under Anders Olofsson.
Vid Mörsils skans inbjöd en bonde i Byom, Olof Svensson, halva skansens besättning på skördeö Kristihimmelfärdsafton den 30 maj. Mitt under festen insläpptes de i bakhåll liggande norrmännen, vilka stack ned samtliga gäster. Skansen, som var så illa belägen, att man kunde skjuta direkt in i den från angränsande höjder, uppgavs av den återstående besättningen mot ”ackord”. Trots ackordet mördades alla svenskar under sömnen påföljande natt. Härmed var Mörsils skansbesättning i sin helhet utrotad. Norrmännen gick därefter vidare mot Frösön, medförande den erövrade skansens kanoner.
På Frösön hade Strijk samlat alla Storsjöns båtar, så att fienden ej skulle kunna överskeppa sig på dessa. Vid Rödösundet och vid nuvarande bron till Östersund var starka posteringar utsatta. Dessutom hade krigsfolket stora förråd, varför man med goda förhoppningar avvaktade den från Stockholm begärda hjälpen. Som senare skall påvisas anlände denna hjälp aldrig.
Efter fyra veckors belägring forcerade de nu 3-4000 norrmännen och jämtarna vid midsommartiden det yttre öförsvasvaret, varvid Strijk med sina trupper drog sig in i skansen, nere vid nuvarande Kungsgården. Frösö skans hade byggts av Baltzar Bäck år 1611 och var belägen vid dåvarande vägen över Frösön, öster om Kungsgården vid sjön.

”Denna Frösö skans anlangande, är han mäkta illa belägen ... ligger platt neder i en dal vid sjöstranden i en sumpig och våtaktig ort, åkrarne eller gärdet ligger honom så högt, att man alle husen i skansen se kan...”

Strijk hade försatt skansen i bästa skick och bl.a. rivit alla övervåningar för att hindra fienden att skjuta dem i brand. Samtidigt som en farsot började härja svårt inom skansen och kraftigt decimerade försvarsstyrkan, grävde sig norrmännen allt närmare skansen och började minera densamma. Hela tiden var de vid Mörsilsskansen erövrade kanonerna i elden. Då slutligen blott 40 man av de 350 i skansen var friska och sedan krutet tagit slut måste den åt sig själv lämnade Strijk dagtinga den 10 augusti 1644 efter ett sju veckor långt, segt och föredömligt skött försvar av själva skansen. Dess besättning fick fritt avtåga till Borgsjö under eskort av 8 norska kompanier. Av artilleribesättningen följde Anders Olofsson med artillerister, skrivare, kardusbindare, smed och minst 2 kanoner.
Undsättningsexpeditionen, som aldrig kom framt till Frösö skans, hade haft följande öden. När krigskollegium fått Strijks rapport om norrmännens framträngande, bagatelliserades först faran. Den 24 maj uppdrogs dock åt majoren Lars Persson att med i Stockholm och Norrland disponibelt norrländskt krigsfolk jämte uppbådade bönder undsätta Strijk. Efter en mängd svårigheter hade Persson omkring den 1 juli 1644 lyckats samla 185 knektar och 556 bönder vid Borgsjö, varifrån han marscherade mot Gällösundet, där norrmännen var tillstädse. med Lars Persson följde ett artilleriförband om 2 st 3-punds regementsstycken med personal, vilket allt avgått från Stockholm den 8 juni till fältväbeln Salmon Svenson ”under Lars Pederssons, majorens kompani”. För pjäsern medfördes:
2 släplådor med beslag

25 fyllda karduser

25 ofyllda med kulor bundna

24 skråsäckar med kulor

8 ofyllda till -skrå

2 ladesköflar och försatser medh wesker m.m.
Vid Gällösundet stötte Persson på norrmännen och en strid uppstod, i vilken även artilleriet insattes. Striden gick emellertid dåligt för den svenska truppen, främst emedan bönderna flydde hem. Resultatet blev därför, att den föga handlingskraftige Persson efterhand måste återgå till Borgsjö skans utan att kunna hjälpa Strijk. På grund av detta misslyckande blev Strijk utan hjälp. Sedan han tvingats kapitulera, anlände han de 11 augusti till Borgsjö med sin trupp. På båda sidor inträdde härmed en period av overksamhet under resten av år 1644 och under följande år intill freden i Brömsebro 1645.
I slutet av 1644 var läget vid Jämtlandsgränsen i stort sett följande. Om fienden var bekant, att omkring 2500 man fanns i Jämtland, fördelade på Frösö och Bergs skansar, Vitvattnet, Revsund, Kolsäter, Rismyran, Stavre och Brunflo. På Frösö skans låg minst två kompanier under befäl av Kristoffer Rasmussen. Skansken förstärktes och ansenliga mängder proviant ditfördes. Varje gränspass var besatt av 100-300 man. Fienden förhöll sig stilla. Sjukdomar härjade bland folket, men personalförstärkningar erhölls. Var femte jämte utskrevs till ryttare och 16 kaptener hade kommit över fjällen för att exercera alla i Sveg uppbådade bönder. Boskapen i Jämtland sades vara förd till Norge. De fasta platserna var väl försedda med proviant.
På svenska sidan låg majoren Lars Persson med två kompanier Västerbottningar på Borgsjö skans. Hans stab utgjordes av prästen Johan Svinfot, fältskären mäster Julius Pylen, konstapeln Anders Olofsson och profossen Erik Marcsson. På skansen fanns 25 styckekulor och 4,5 tunnor krut samt sannolikt två kanoner. Majoren skriver den 26 november att ”folket sjuknar och dör ganska mycket” samt anhåller den 29 december att fältskären mäster Julius, som nödgats resa till Stockholm efter medikamenter och ännu ej återkommit, borde ”skyndas på fö folkets kurerande”.
På Kårböle skans i Ljusnans dalgång på gränsen mellan Hälsingland och Härjedalen låg majoren Mattias Franke med två kompanier hälsingar. Skansen utgjordes av ett 1 aln tjockt, timrat bröstvärn, omgivet av en 14 alnar bred och 9 alnar djup palisserad gra. Franke ades sig sakna regementsstycken med karduser, handgranater och tillräckligt antal verktyg. Kring både Borgsjö och Kårböle skansar var skiltvakter till häst utsatta på en halv mils omkrets. Vid vardera Graninge och Ramsele var omkring 100 man förlagda för att anlägga skansar. Posteringar var framskjutna mot övriga gränspass.
Fienden förhöll sig hela våren 1645 stilla, men bevakade noga passen vid Kårböle, Graninge och Ramsele. På sommaren planlades från dansk sida ett infall från Jämtland till Sverige. Planen kom emellertid ej att genomföras före fredsslutet. När fredstraktaten i Brömsebro undertecknades den 13 augusti 1645, kvarlåg Lars Persson alltjämt på Borgsjö skans. Han skrev den 28 september till krigskollegium att folket höll på att ”hungra till döds”. De hade icke fått vare sig lön eller proviant. Han anhöll då också om att få veta om konstapeln Anders Olofsson, ”som varit där sedan överste Hans Strijk kom från Jämtland” skulle kvarbli. ”Konstpeln har intet att existere på, varför jag sänt honom till Eders Herrligheter, på det att han må sig själv förklara”. Den 18 oktober beordrades major Lars Persson låta folket på Borgsjö, Kårböle och de andra små skansarna rycka hem, ”låtandes skantzerna stå orörda och osleifede tills vidare ordres”. Artilleriet skulle sammanföras till Frösö skans.

Freden i Brömsebro
I Brömsebrofreden hade Danmark-Norge till Sverige avträtt bl.a. Jämtland och Härjedalen. Under högtidliga former överlämnades den 31 oktober 1645 vid Frösö kungsgård Jämtland till Sverige. Svensk representant var landhövdingen i Stora Kopparbergs län Johan Berndes och dans representant lagmannen i Trondheim dr Peder Alfssøn. Sedn innevånarna lösts från sin ed till danske kungen, överlämnades nycklarna till samtiga skansar samt jordeböcker, kyrkoinventeringshandlingar m.m. I Sveg skedde för Härjedalens del en liknande överlämning den 10 november.

Ur ”Blad ur Norrlandsartilleriets historia” av överstelöjtnant Jonas Hedberg, Östersund 1945.

1 ”Konstapel” ersatte nu delvis de tidigare benämningarna arklimästare, kvartermästare och rotemästare och betyde befäl vid artilleriet, främst kanonchef. Två till flera stycken stod under befäl av en underofficer.

2 Warg återfinns 1645 vid Hallandsartilleriet och år 1648 i december förrymd till Danmark.

Krigsrörelser i Jämtland 1677

Allt ifrån krigets början hade det ingått i den svenska fälttågsplanen, att en mindre styrka skulle från Jämtland inbryta i Norge. Men nöden på andra håll hade gjort, att man gång efter annan måst draga de trupper, som för detta ändamål samlats, derifrån. I början af år 1677 fick man höra, att de norrmän som försvarat Trondhjem dragit sig söderut för att förstärka Gyldenlöves här. Nu väcktes frågan på nytt om ett tåg öfver gränsen. Det skulle anföras af generalguvernören öfver Vesternorrlands län Karl Sparre, hvilken allt sedan krigets början fört högsta befälet på denna sida. Han hade till sitt förfogande en styrka af omkring 1,700 man, deribland likväl tre kompanier voro jämtländska »tremänningar» och sålunda mindre pålitliga till krigsbruk. Men några födoämnen kunde icke anskaffas, och trupperna, som på tio månader icke uppburit någon aflöning, voro spridda öfver större delen af Norrland. De rymde derför i stora flockar till fjällen, och slutet vardt att företaget äfven denna gång måste uppgifvas.

Fram på sommaren spordes, att norrmännen å sin sida samlade trupper i Trondhjem och Röros och gjorde sig i ordning att infalla öfver gränsen. Samtidigt mottog Sparre en skrifvelse från De la Gardie, deri han uppmanades att förekomma ett dylikt anfall genom att framrycka mot Trondhjem eller ock, om förhållandena inbjöde dertill, med sina trupper följa långs fjällryggen till Röros och derifrån genom Gullbrandsdalen tåga till Vermland. Han beslöt att följa den sistnämda anvisningen. Men då han strax derefter fick veta, att landshöfdingen i Österbotten Didrik Wrangel sammandrog en styrka af 1,400 man afsedd till hans förstärkning, beslöt han att först invänta ankomsten af dessa trupper, innan han satte sig i marsch. Emellertid förrättade han mönstringar öfverallt i landet och utlyste landskapsmöten med presterskap och allmoge. Han förmådde till och med bönderna att lofva uppställandet af ett visst antal dragare till artilleriets forsling samt färjor, pråmar och båtar till öfverförande af trupper och ammunition från Frösön till Oviken, derifrån han ärnade börja sitt tåg. Äfven lofvade de honom att hålla säkra kunskapare på fjällen, på det att fienden i god tid måtte varskos.

Men folket var här liksom i Skåne och Bohuslän af själ och hjerta fäst vid sina forna herrar. Svenskarne voro endast med nöd tålda. Att visa sig trolös mot dem, predikade presterna, vore en likaså god gerning som att döda dem. Intet af det som bönderna lofvat vardt heller uppfyldt. Ändtligen ankommo trupperna från Österbotten, efter långt dröjsmål. Men de räknade, i stället för 1,400 man, endast 290, och af desse var flertalet oöfvadt och i saknad af både öfver- och undergevär. Sparre gaf dem befallning att fortsätta marschen till Oviken, der majoren Rutenkrantz tagit ställning med några kompanier tremänningar och ett par kompanier nyvärfvade dragoner. Nu vägrade bönderna att utlemna de dragare och båtar, som de nyss förut utlofvat. Sparre utlyste ett nytt möte, och presterna fingo befallning att förmana bönderna till nit och trohet mot deras rätte herre och konung. Men till detta möte kom endast en gammal orkeslös gubbe, och Sparre kunde icke företaga sig någonting. Han hade hvarken födoämnen eller ammunition. Penningbristen var så stor, att han måste från Stockholm anhålla om penningar bland annat till inköpet af 60 ris patronpapper. Att lefva på befolkningen var omöjligt. Missväxt hade varit rådande sedan flere år tillbaka, och fattigdomen på landsbygden var gränslös. Trupperna måste derför å nyo spridas omkring för att kunna lifnäras.

Midt under dessa svåra förhållanden mottog Sparre plötsligt den oroande underrättelsen, att norrmännen redan voro på marsch mot gränsen. Nu vardt hans ställning ännu mera brydsam. Han måste uppgifva hvarje tanke på att tåga till Vermland och rikta alla sina omsorger på försvarets ordnande. Detta var i fullkomlig lägervall. De två skansar, som lågo vid gränsen, kunde icke göra fienden det minsta motstånd. Den ena af dem, skansen vid Mörsill, var så igenfallen, att man, enligt Sparres egna ord, kunde på långt håll nedskjuta det ringaste kreatur i den samma. Så väl denna skans, som den vid Hjerpe, var för öfrigt så illa anlagd, att norrmännen utan större möda kunde kringgå den samma. Det vore dessutom omöjligt att anlägga nya skansar, ty krigsförråd felades. Sålunda funnos endast fjorton kanoner i hela Jämtland. Sällsamt nog önskade icke Sparre flera, rädd som han var att förlora kanonerna och ammunitionen i fiendens hand.

Då ryktet kom om norrmännens framryckning, hade Sparre utsändt två officerare för att kunskapa. De voro knappt återkomna med rapport att de ingenting sett af fienden, då en skara norska ryttare plötsligt visade sig i Rödö-sundet. Nu fann ändtligen Sparre, att han var omgifven af förrädare på alla håll. Han måste midt i natten lemna sitt hem och söka sin räddning i flykten samt lyckades endast med stor nöd komma undan. Nästan oklädd måste hans hustru kasta sig upp på samma häst som han. Strax derpå fick han höra, att hans trupper vid Oviken hotades af öfverlägsna fiender. Öfversten Ulfsparre fick befallning att med sina tre kompanier vesterbottningar aftåga till deras hjelp. Men svårt väder hindrade denne att komma öfver Storsjön, och under tiden var Rutenkrantz' öde afgjordt. Den 16 augusti anföll en större skara norrmän hans ställning vid Ovikens kyrka. Skotten hade knappt börjat smälla, förr än tremänningarne kastade ifrån sig gevären och gingo öfver till fienden. Endast de två dragonkompanierna höllo stånd, men desse kämpade så mycket tapprare. Först efter en mycket envis strid tvungos de att vika, då de drogo sig in på Ovikens kyrkogård och fortforo här att strida ända till mörkrets inbrott. De få, som då ännu funnos qvar vid lif, måste gifva sig fångna.

Innan underrättelsen om denna strid nådde Sparre, hade han beslutit att med sina öfriga trupper draga sig tillbaka till Brunflo för att tillspärra det der liggande passet för de norr om Storsjön framträngande norrmännen. Medan fotfolket tågade landvägen, skulle artilleriet forslas dit på båtar. Då Sparre kom fram, fann han emellertid ställningen allt för svag. Han hade för öfrigt icke qvar under sitt befäl mer än 400 man, dugliga att bära gevär. Kanonerna hade gått förlorade. Artillerifänriken, som skulle tillse deras transport, hade blifvit skrämd på flykten af några skott, som händelsevis lossats vid landstigningsstället. Sparre drog sig nu tillbaka till Gullesundsbro, och då han här sporde, att hans trupper på Ovikslandet voro slagna, fortsatte han återtåget i största hast till Borgsjö, sökande så mycket möjligt var att »salvera» de honom anförtrodda trupperna. Hans styrka hade småningom åter ökats genom ankomna förstärkningar till 1,700 man, men detta oaktadt tilltrodde han sig icke att våga ett försök att hejda fiendens ringa styrka, hvilken han i sin uppskrämda inbillning förstorade till ofantliga härmassor på alla håll.

Norrmännen fröjdade sig otroligt öfver denna framgång. De hade tagit till fånga bortåt 400 man samt eröfrat fyra kanoner och sju »gröna» fanor. En medalj slogs af dem till åminnelse af dessa segrar, genom hvilka, såsom det hette, ett gammalt norskt landskap vapenvunnits igen under Norges lydnad. På svenska sidan åter kastade man förnämsta skulden till olyckan på Sparre. Denne sökte visserligen försvara sig med att hänvisa till sina ringa tillgångar, men detta hjelpte minst af allt inför en sådan domare som Karl den elfte, hvilken var van att städse sjelf mötas af brist, trolöshet och liknöjdhet. Det var nog för honom att veta, att Sparre varit overksam och dessutom låtit narra sig af dumma bönder, för att han skulle fälla sin dom, som, kort och godt, lydde på afsättning. I Sparres ställe utnämdes Jakob Fleming till generalguvernör, medan fältmarskalken Henrik Horn fick befallning att med alla trupper, som funnos i trakten kring Stockholm, aftåga till Norrlands försvar. Under hösten samlade Horn sina trupper i Medelpad, och han ärnade just börja framryckandet mot Jämtland, då underrättelsen kom att fienden redan lemnat landet. En skara ryttare, som han sändt ut på kunskapande, hade nämligen ingifvit norrmännen den föreställningen, att en större svensk armé vore i antågande, och de hade derför brutit upp den 1 november samt, sedan de bränt alla förråd, genom natt och dag skyndat tillbaka öfver fjällen. Deras återtåg, sade man på svenska sidan, hade liknat den vildaste flykt. Många af norrmännen skulle i villervallan hafva trängts i Storsjön och drunknat.

Hade icke denna lyckliga tillfällighet inträffat, skulle förmodligen äfven den kraftfulle och duglige Horn fått svårt att befria landet från fienden, ty samma hinder, som mötte Sparre, funnos fortfarande, kanske om möjligt ännu större. Fattigdomen var sålunda öfver all beskrifning stor. Borgerskapet i Norrlands samtliga städer kunde icke åtaga sig förplägningen ens af några hundrade nyvärfvade dragoner. Det svarades Fleming, då han anhöll derom, endast med »olidliga besvär och lamentationer». I Gefle, sade man honom, var allt förmöget folk utdödt. Husen stodo öde, eller ock bodde i dem endast medellösa enkor och fiskare. Söderhamn hade nyligen härjats af vådeld, och borgerskapet hade derför fått friår. Hudiksvallsboarne klagade öfver samma olycka. Sundsvall var blott en liten fläck »af så ringa konsideration, att der näppeligen någon borgare vore behållen». Hernösand slutligen hade redan förut inqvartering.

Knappt hade Horn inryckt med sitt krigsfolk i Jämtland, förr än han fick bref från konungen, deri han befaldes att anställa allvarsam undersökning om det förräderi, hvartill en del af landskapets inbyggare gjort sig skyldig, och stäfja dylikt ofog för framtiden. I december sammankallades derför allt presterskapet jämte fullmäktige från allmogen. Det utransakades nu, att ett hemligt förbund mellan allmogen och norrmännen verkligen hade blifvit ingånget och med socken- och häradssigillen stadfäst. Stränga. straff förmodades. Men hela saken slutade dermed, att allmogen tvangs att utlemna alla skjutvapen, på det att, såsom det hette i domen, ett dylikt hemligt understöd åt fienden måtte för framtiden förekommas. Man insåg kanhända, att förräderiet utan Sparres lättrogenhet icke hade kunnat taga en sådan utsträckning, som det hade gjort. En dylik mildhet var dock mycket ovanlig under denna oroliga tid.