Elisabet Andersdotter Burea

Under mitten av 1500-talet

får vi en klarare bild av befolkningens villkor i området. I norra Västerbottens kustland finns en bondebefolkning som uppgår till ca 4.000 personer. De västligaste byarna var Fällfors, Norrlångträsk, Stavaträsk, Bjurvattnet, Norsjö, Långträsk, Kattisträk, Bastuträsk och Villvattnet. Den odlade marken var begränsad och varje gård hade ½-2 hektar odlad mark där korn var det viktigaste sädesslaget. Även något råg odlades. Rent jordbrukstekniskt tycks norrlandskusten ha varit ett framåt område där plogen kommer tidigt och man har en utvecklad form av räfsa. Den viktigaste grunden för försörjning var boskapsskötseln där betingelserna var bättre än för sädesodling. Men för den dåtida västerbottningen var fisket av mycket stor betydelse. I älvarna fiskades lax, under våren for man upp till inlandets sjöar för att fiska gädda och abborre under lekperioden. Vidare fiskades strömming i havet och där fångades även säl. Många bönder var även handelsmän som med sina skutor besökte Stockholm. Så gott som alla vuxna män var självägande bönder under denna tid. Befolkningen var fåtalig och markerna var stora. I skattelängder framträder även hantverkare men dessa drev också jordbruk vid sidan om hantverket. De vanligaste hantverken var skomakeri, skrädderi och smide.